Jag hatar

Att jag kan älska, sakna, och förstå.

Jag hatar att jag lyssnar, och bryr mig om folk som inte bryr sig om mig.

Jag hatar att vara lättlurad och vara ett sådant lätt offer att såra.

Jag hatar att jag känner sympati.

Ibland vill jag bara kunna stänga av det,

ha en av och på knapp liksom.

För det finns så många som ser det på mig,

och utnyttjar det till max.

Utnyttjar mig.

Det får mig att känna mig så liten och ensam.

Smutsig och obetydlig.

Förnedrad.

Jag känner mig inlåst i deras makt,

styrd av deras drag.

Men det är inte dom som är felet,

felet är jag.

För jag vet vad som kommer hända,

hur det kommer sluta,

hur jag kommer må.

Men jag gör det endå,

för jag tycker att det är rätt.

Jag straffar mig själv.