Jag har aldrig varit "som alla andra barn", och jag har vetat om det och jag har ställt upp på det.
Jag har valt att sticka ut mer, än vad jag behövde.
För om jag nu inte fick vara "som alla andra barn" skulle jag åtminstone vara det på mitt eget sätt.
Redan som liten snorunge, valde jag att inte vara som dom andra tjejerna.
Jag ville inte alls ha samma intresse som dom och sanningen är att jag hade inte samma intresse som dom.
Jag himlade ofta med ögonen åt deras otroligt töntiga fantasier och tyckte att dom kunde växa upp.
Jag var mer intresserad av killarna, inte som att jag ville ha en pojkvän. Nej jag tyckte dom var mer på min nivå, samtidigt som dom var ruskigt omogna. Men dom brydde sig inte, och inte jag heller.
Jag var inte den söta tysta flickan, jag var otrevlig mot dom flesta så fort jag kunde.. Fast mot äldre, som i vuxna var jag trevlig och respektfull, iallfall i låg och mellanstadiet.
Jag minns en kille som var sju år äldre än mig jag kan ha varit 6-7år, han retade mig för mina stövlar jag hade, han sa att dom var fula, jag sa att dom liknade hans ansikte.Innerst inne så skrek jag, jag ville försvinna, men jag valde att stå upp för mig själv. Jag valde att säga emot. Var mina stövlar fula så var fan han det också.
När jag gick i 4an eller 5an så stod dom tre söta tjejerna i klassen och pratade om deras drömmar och deras underbara familj och vad dom skulle hitta på under sommarlovet. Jag blängde med den bitchigaste blicken jag bara kunde på dom, jag hatade dom. Dom hade allt, jag inte hade. Jag var avundsjuk, och dom trodde bara jag var sjuk i huvudet. Men jag önskar dom visste, och idag skulle jag vilja be dom om ursäkt för mitt beteende för det fortsatte resten av tiden jag jag gick i den skolan. Det vill säga tills jag slutade sjuan.
Jag ville bara ha det dom hade, och jag spelade fulkort mot dom fast dom inte gjort mig något.
I sexan fick jag nog, det vart för mycket. Jag blev destruktiv på en lätt nivå.
Det var i badkaret, första gången. Dom skrek därute, jag hatade han. Jag ville in i en egen värld, så jag försökte. Jag fick en adrelinkick, pulsen slog hårt och andetagen var tunga. Jag hade aldrig känt mig så levande som jag gjorde då, jag kände allt, att hjärtat slog, att jag andades, att jag fanns. Men jag kände inte smärtan.
I sjuan ville jag förändras från pojkflickan till något mörkare, så någon skulle få upp ögonen för vad som hände, att något var fel. Jag använde mig av svart kajal i tjockt lager, av svarta kläder. Skrev deprimerande dikter, med hopp av att någon skulle rädda mig. Men prinsar och hjältar finns bara i sagor, för inget hände.
Äntligen, det hände. Dom räddade oss, han skulle aldrig mer skada oss. Dom fick henne att göra så han försvann. Vi flyttade, samtidigt som lyckan fanns där så var jag frustrerad för jag var lov att lämna allt. Jag lämnade dom jag trodde var mina vänner. När vi flyttade hit, så kände jag mig död. Jag kunde åtminstone lika gärna ha vart det. Folket här var konstigt, kollade konstigt på mig. Det var som att dom våldtog mig med deras kalla blickar. Jag var ju inget hot, jag var bara.. lilla jag. Jag grät, hela tiden. Jag var inte välkommen och jag ville "hem". Jag tog hellre tusen slag än att ta deras blickar.
Tillslut började dom prata med mig, och min vän ifrån där jag bodde kom till mig. Så det kändes lite lättare i det jobbiga. Men jag slutade äta, levde på något äpple som jag plockade här på gårdarna. När jag vägde 36kg hotade mamma med BUP och jag började äta. Men hon såg aldrig min arm, hur trasig den var. Och jag anklagar henne inte, hon hade fullt upp med att själv försöka med att bli lycklig.
Jag började åttan, och första dagen skrek dom efter mig. EMO, stämplad och klassad. Jag höll huvudet högt, försökte vara stolt. BLATTE, jag var ju det så varför inte? Dom fick säga vad dom ville. Men jag kände mig som sex år igen, jag ville bara försvinna eller skrika. Jag skolkade och fick "skolkar kompisar", eller ja kompisar kanske man inte kan kalla dom.. Vi bara skolkade och rökte ihop. Men dom hatade mig, jag visste det. För dom var elaka. Sedan en kväll, tog han det jag bevarat.. Det jag skyddat, det som jag aldrig kunde få tillbaks. Mot min vilja, maktlös. Men jag tog mig till skolan, vetande av att han skulle vara där. Jag möts av glåpord, HORA, MADRASS, BLATTEHORA, ÄCKEL, GÅ OCH DÖ, SKÄR DIG, SKÄR HANDLEDERNA AV DIG NÅGON GÅNG DÅ. Han sa att jag ville, alla visste.. Men inte sanningen. Jag var redan ett offer, nu ett ännu större offer. Jag berättade aldrig sanningen. Dom fick tro vad dom ville, för även om jag berättade så skulle dom inte tro mig. För dom hade bestämt att jag skulle vara ett offer redan från första dagen.
Jag sket i skolan, stannade hemma. Skaffade mig pojkvänner som inte betydde ett skit, betedde mig som en idiot. Skaffade mig ett ganska seriöst förhållande, han var en idiot och jag i behov av närhet.Han gjorde mig illa psykiskt och fysiskt. Han bad mig ta livet av mig, så jag försökte. Fast inte till 100%, mamma såg mig äntligen.
Någon gång ska jag fortsätta skriva, men jag orkar inte nu.
Jag mååste fundera på hur mycket alla ska få veta,
och inga namn är nämnda för ingen ska känna sig... illa till mods.
och här är jag, hejhej Elaine!, en glad Elaine faktiskt.
